Lillebror har i hela sitt liv varit ett kontrollfreak. Alltid haft koll på läget och alltid legat steget före. Planerat sin framtid från dag ett och sedan jobbat mot det.
Han har också alltid varit rädd. Rädd för att festa och mista kontrollen. Rädd för att gå ut på stan en lördagkväll och bli nerslagen. Rädd för att inte lyckas i skolan (han hade näst högst betyg på skolan när han tog studenten). Rädd för att åka på semester för det var till ett ställe han inte visste något om.
Nu har han varit i NZ och kom hem lite tidigare för att pengarna inte skulle ta slut innan skolan börjar. Egentligen handlade det om att han tyckte allt det där stora okända var läskigt. Vilket jag anade redan innan han åkte. Han fixade hela resan själv med försäkringar, byte av flygplan och planering utan min inblandning. Alltid koll på läget som sagt.
Flickvännen stannade kvar när han reste hem och när hon väl landat för några dagar drog det ihop sig till svåra samtal. Mycket kärlek. Men svårt.
Hon har haft en massa familjeåtagande och andra resor att göra sedan dess och de har därför inte haft tid för varandra. Efter det svåra samtalet kom Lillebror hem och grät mot min hals. Förkrossad. Kloka flickvännen hade sagt att de inte kunde fortsätta så här när han alltid är rädd för att göra något nytt och okänt. Att han behövde göra något åt sin rädsla. Att det begränsade dem båda.
Lillebror har nu bestämt sig för att ta tag i sina demoner och har (naturligtvis) kollat upp att det finns något som heter Unga Vuxna där man kan få gå och prata med någon. Han sa att han vill skaffa sig verktyg att hantera sin osäkerhet. Att han skulle bli väldigt ensam en dag om han inte slutade att vara rädd för att göra allt det där som andra gör. Att han måste lära sig släppa taget och följa med. Utan att veta vad som kommer att hända. Han tycker det är svårt att få den insikten, se att han har de här problemen. Svårt att inse sidor hos sig själv som han inte är så stolt över.
Kloka, kloka Lillebror.
Jag blir gråtfärdig, både av sorg över hans rädsla men också för att han har sådan insikt. Och för att han vågar ta tag i det. Se sig själv.
Det kommer att bli bra. Han kommer att lösa detta precis som han löser allt annat. Att vara 19 år och redan ha sådan självkännedom tycker jag är beundransvärt. Jag var över 40 innan jag blev så pass klok.
Nu ska han och Flickvännen ha kvalitetstid, vara nära och prata. Det kan de behöva. Hur det än går så blir det bra.
Jag önskar att jag kunde göra något men det här är en resa han måste göra själv. Och mitt hjärta brister.
